Ingen sommar var lika magisk som 1994. Hur många somrar jag än får uppleva vet jag att det så kommer att förbli, och det är jag helt tillfreds med. Jag har redan berört detta i inlägget Min eftermiddag med Jon Hare, men två ynka stycken gör knappast sommaren rättvisa.

Den hade ju bara börjat.

Efter att Sverige bärgat sitt magiska VM-brons och vi piruettat klart efter våra parkhattricks och röken skingrats från våra pekfingerpistoler efter ännu ett superskott i Sensible Soccer hade det redan hunnit bli augusti. Den enorma hetta som låg som ett strykjärn över Sverige under större delen av sommaren hade tackat för sig och ersatts av ett svalt och soligt augusti så som augusti brukade se ut. Framför allt de två sista magiska veckorna på sommarlovet innan skolstarten.

Jag nämnde Christian som hastigast i texten om Jon Hare. Han var ett år yngre än jag, nästan två eftersom han är född i december och jag i mars, men ändå kändes det aldrig så. Snarare tvärtom. Han bodde i ett hus i andra änden av min del av Sörskogen (som vi kallade ”gamla”) med sina föräldrar och två bokslukande storasystrar. I hans källare lärde jag mig att gjuta tennsoldater (han hade en väldigt imponerande samling) och i hans vardagsrum såg jag för första gången ett avsnitt av amerikanska Turtles på video.

Men det var sommaren 1994, efter att duellerna mellan Crisp Flavours och Enchanted XI i Sensible Soccer och Wrexham och Cardiff i Championship Manager kulminerat, som han viftade ordentligt med trollstaven två gånger om och gav mig minnen för livet. Det första i form av en romanserie av Douglas Adams ni säkert känner igen: Liftarens Guide till Galaxen. Det andra ett action-RPG till SNES ni definitivt känner igen: Secret of Mana. Men vi återkommer till det.

Våra bästa läs- och spelminnen tror jag uppstår när förhållandena runt omkring är helt perfekta. När stjärnorna står rätt, om man så vill. Ibland kanske en helt fantastisk bok eller ett makalöst spel inte gör lika stort intryck eftersom vi spelade det i fel tid och på fel plats. I fallet Liftarens Guide till Galaxen kan jag inte tänka mig bättre förutsättningar än en sensommarkväll i Sörskogen efter en magisk sommar där precis allt och lite till var möjligt. Jag var 13 år gammal och slukades fullständigt från första meningen. Kunde inte lägga ifrån mig boken och hade läst klart del ett innan skolstarten, första året på högstadiet. Jag, Christian och en annan kompis (hans granne, på vars tomt vi samma sommar tältade men snabbt sprang in då vi var övertygade om att en grävling strök omkring utanför) tillbringade sista helgen av lovet åt att vifta med våra handdukar på toppen av Sörskogsberget under en stjärnklar natt i hopp om att Hjärtat av guld eller något annat skepp (helst inte styrt av Prostetnic Vogon Jeltz) skulle plocka upp oss.

Parallellt med detta hade jag påbörjat ett annat äventyr. En dag i början av augusti (det kan även ha varit slutet av juli, för det skedde på fotbollsplanen där vi lekte Brolin, Dahlin och Andersson) kom Christian gående tillsammans med sin kompis Alex, som bodde uppe i ”nya” Sörskogen. Det fullkomligt lyste ur deras ögon. Detta eftersom de just bevittnat slutscenerna i Secret of Mana tillsammans. Jag hade aldrig hört talas om spelet, inte så konstigt eftersom det var det första av sitt slag att dyka upp i Sverige, då SNES-RPG:n inte ansågs passa den europeiska publiken och därför aldrig släpptes här. Men med Secret of Mana gjordes ett undantag eftersom det var ett action-RPG (typ ”Zelda möter Final Fantasy”, även om jag just då inte hade en aning om vad Final Fantasy var, men det skulle jag snart få i och med Tobias Bjarnebys lyriska krönikor i Super Power). Jag tyckte att det lät fantastiskt och frågade om jag fick låna spelet.

Exakt tre somrar tidigare hade jag själv lärt känna Alex. Detta på en helgutflykt till en bondgård med traktens dagmammor och alla barn som gick där. Bland dem Alex, vars dagmamma bodde i nya Sörskogen. Vi hade aldrig träffats förut men hamnade bredvid varandra på bussen och pratade hela vägen ut till gården om den ena NES-guldklimpen efter den andra. Metal Gear var en av dem, Duck Tales en annan. Vi fick dela rum och jag minns att vi rodde ut i någon eka och fiskade. Men framför allt minns jag våra otaliga spelkonversationer.

Jag träffade inte Alex överdrivet många gånger efter det, men varje gång jag sprang på honom någonstans pratade vi om spel. Så när jag den där sommardagen såg honom för första gången på kanske två år tvekade han inte en sekund innan han svarade jakande på min fråga. Jag fick låna spelet. Mot löftet att jag måste spela tillsammans med en vän, för det är då Secret of Mana når sin fulländning. Christian log på ett sådant där sätt som bara lyser ”you’re in for a treat”.

Så när jag äntligen satt i mitt rum med spelet i handen var det ingen tvekan om vem jag skulle ringa. Micke. (Ni kan läsa mer om honom i Replaying Memories – Shadowrun). Ett par minuter senare sladdade han in på vår carport på sin BMX och strax därefter såg vi förtexterna rulla. Jag höll i kontrollen under spelets första timmar, när Randi (som vi snabbt döpte om, till vad kommer jag inte ihåg) drar upp det ödesmättade Mana-svärdet ur bäcken och blir bannlyst från sin by. Miljön trollband oss från sekund ett, mycket tack vare den magiska grafiken och den sanslöst vackra musiken. Square, vad var de för ena? Varken jag eller Micke hade någonsin hört talas om dem (men om vi kollat noga hade vi sett att de låg bakom mitt allra första NES-spel efter Ice Climber, Rad Racer), men de verkade uppenbarligen kunna sina saker.

Men det var efter att flickan Primm anslutit i kungariket Pandora som magin började på riktigt. Micke plockade upp den andra handkontrollen och spjutvirtuosen lydde hans minsta knapptryck. Äventyret blev vårt och någonstans här började jag helt tappa uppfattningen om tid och rum. Vi spelade igenom hela spelet tillsammans, ibland hela dagar av XP-grindande utan att känna någon som helst tristess eller frustration, men jag har ingen aning om hur lång tid det tog innan vi stod öga mot öga med Mana-besten. En vecka? En månad? Tre? Allt flyter samman i skallen, men att det är ett av mina allra käraste spelminnen råder det inget tvivel om.

Därför kände jag en viss tvekan när jag exakt 20 år senare, i slutet av den ännu varmare sommaren 2014, stoppade i kassetten som jag precis köpt begagnad på nätet i min gamla basenhet (den som jag och Micke spelat på). Precis samma känsla som då jag drygt ett halvår tidigare gjort likadant med Shadowrun. Och kanske var det just den upplevelsen som fick mig att till slut våga trycka på start.

Sommaren 2014 var en jobbig tid i mitt liv. Om 1994 var vaskpannor fulla av guldkorn gav 2014 års silning inget annat än kattguld. Jag hade året innan fått avbryta mina filmsatsningar i Korea på grund av kraftiga utbrändhetssymptom. Min panikångest hade blossat upp värre än någonsin och jag var extremt värmekänslig. Mitt pojkrum (där jag bodde tills jag hittade egen lägenhet 2015) låg dessutom i söderläge och en finsk sisubastu bleknade i jämförelse.

Trots detta, eller kanske på grund av, valde jag att följa med Randi i sitt fall från träbron och låta mig svalkas av Potos forsande vattenfall innan svärdet hittades och drogs upp. Denna gång i ensamt majestät. Fast inte riktigt, för i takt med att jag betade av spelet tittade jag på Svamprikets två år gamla let’s play och pausade mitt eget spel tills Tobbe och Brunlöf ”kommit ikapp”. Så på sätt och vis kändes det som att vi var tre, precis som Secret of Mana ska upplevas (ett par timmar efter att man träffat Primm fullbordas sällskapet av nymfen Popoi).

När eftertexterna rullade i september hade det svalnat betydligt utanför fönstret, men inte i mitt hjärta. Alla farhågor jag hört om att spelet åldrats dåligt visade sig vara obefogade, och inte ens grindandet kändes överflödigt. Kanske för att mitt sätt att spela nästan alltid innefattar att döda alla fiender i min väg och samla på mig allt jag hittar. På så sätt kunde grindingen hållas till ett minimum samtidigt som spelets svårighetsgrad stegrade i precis rätt takt (till skillnad från t.ex. Breath of the Wild, vars sista halva blir en barnlek med mitt sätt att spela).

När till slut skärmen på min tjock-tv svartnade tyckte jag mig i dess spegelbild se Christian och Alex. Alex med samma entusiastiska blick som på bussresan till bondgården 1991 och Christian med sin sedvanliga tumme upp.

Jag vände mig först till vänster och sedan till höger, och såg Primm och Popoi göra likadant innan de också försvann.