Efter drygt halva flygtiden mellan Stockholm och Tokyo befinner sig planet någonstans över de sibiriska och mongoliska ödemarkerna. Ulaanbaatar dyker upp på kartan på den lilla skärmen på stolsryggen framför och i stort sett ingenting annat. Under alla mina flygresor till och från Japan och Sydkorea, där jag bodde mellan 2007 och 2013, satt jag och funderade på hur det kunde se ut där nedanför. Framför allt hur det skulle kännas att ta sig hela vägen till Tokyo utan att sätta sig i ett flygplan.

2016, delvis hjälpt av kraftig panikångest under min senaste flygning, gjorde jag slag i saken och bokade en biljett på den mytomspunna Transsibiriska järnvägen. Resan startade i mellandagarna med färja till Helsingfors och nattåg till Moskva, där jag firade nyår i trängseln på Röda torget. På nyårsdagen klev jag till slut ombord på tåget som skulle föra mig tvärs över hela kontinenten, genom alla de till synes oändliga urmarkerna jag beskådat på flygplanskartan. Det skulle bli en helt galen resa full av bisarra överraskningar, men låt oss spola tillbaka bandet lite.

För det här ska ju handla om Syberia, Benoit Sokals magnum opus som blåste nytt liv i äventyrsspelgenren då det släpptes 2002. Sokal var väl själva sinnebilden av en autör i spelbranschen. Fram till sin alldeles för tidiga bortgång förra året vid 66 års ålder gick belgaren alltid sin egen väg, ofta i motvind men inte sällan med stora snöskor som bröt ny mark. Hans debut var inte ett spel utan seriefiguren Inspektör Canardo, en deprimerad, rökglad anka. När han senare anslöt sig till den franska spelutvecklaren (och sedermera utgivaren) Microids skred han till verket på vad som 1999 skulle bli det smått surrealistiska djungeläventyret Amerzone. Ett spel som på många sätt lade grunden för och delar teman med Syberia. Det utspelar sig till och med i samma universum (fast på varmare breddgrader).

Mitt första möte med Sokal skedde dock inte på de karga sibiriska slätterna utan i ett gigantiskt art deco-hotell på en paradisö på Maldiverna. Spelet var Sinking Island och gick ganska obemärkt förbi när det släpptes 2007. Men tack vare en god väns YouTube-serie Summer Night Murder Mystery fick jag upp ögonen för det sommaren 2015. Det fängslade mig till den grad att jag inte kunde vänta tills nästa avsnitt lades upp utan köpte spelet på Steam och löste mordmysteriet själv innan YouTube-serien avrundades. Sedan dess har jag antingen spelat om det eller sett om min väns let’s play i stort sett varje år precis när sommaren börjar gå mot sitt slut och åskvädren mullrar in.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att falla så pladask för Sinking Island. Spelet har uppenbarligen sina brister, gjorde som nämnt inga större avtryck ens i peka-och-klicka-communityn. Men brister kan alltid vägas upp av stämning, och det är sannerligen inte något som Sinking Island saknar. Man läser inte ofta om ett mordmysterium när man vet vem mördaren är, men varje skärm av Sinking Island är full av förrenderad bakgrundsmagi som jag vill återvända till gång på gång. Dialogen må på sina håll vara styltig (men mycket bättre överlag än i Syberia, vilket vi kan återkomma till), men karaktärerna känns som familj.

Kanske är det just detta som gör Sokal till en sådan vattendelare. Hälften ser bristerna, en befogad åsikt som jag förstår till hundra procent (även de flesta av oss som står på Sokals sida har nog ett love-hate-förhållande till honom). Den andra hälften ser magin, eller i varje fall en excentrisk drömmare vars visioner inte liknade något spelvärlden skådat, även om många av dem föll platt på vägen. När jag 2012 stod mellan att ta mig an Syberia eller The Longest Journey valde jag det senare efter en rekommendation av äventyrsoraklet Joakim Kilman, vars smak jag till mångt och mycket delar. Men inte, skulle det visa sig, när det gäller Benoit Sokal.

I stället dröjde det till vintern 2016/17 innan jag äntligen packade resväskorna mot Sibirien. Dels i fysisk form mot det som stavas med i, dels tillsammans med Kate Walker (spelvärldens tråkigaste namn? I den matchen slår Ragnar Tørnquist Sokal på fingrarna alla dagar i veckan med griller som Roper Klax och Burns Flipper) mot ön Sybirien, genom ett alternativt (och än mer orwellskt) Sovjetunionen där tiden stått still till en gudsförgäten ö med levande mammutar där tiden verkligen stått still.

Det verkar den ha gjort även på tåget, som tuffade iväg från Jaroslavskij-stationen strax efter midnatt den andra januari. I alla fall hade jag önskat att det tuffat. I stället fylldes min överuppvärmda kupé så fort jag öppnat fönstret av en frän diesellukt (stank är ett bättre ord) som förföljde mig i sju dagar och åtta nätter tills vi anlände i Vladivostok. På köpet fick jag även nya vänner i form av svarta isblock som fyllde hela kupén när jag vaknade efter den första natten. Trots att jag bara haft fönstret öppet i ett par timmar hade det redan fryst fast, och eftersom det kändes på tok för pinsamt att nämna detta för konduktören (som tur var var jag fortfarande ensam i min sovkupé, och skulle så förbli genom hela resan) lät jag det vara. Vilket resulterade i en av mina värsta förkylningar någonsin, men det hör väl till ett sibiriskt äventyr…

Parallellt med detta började Kate Walker sin resa i alpidyllen Valadilène, vars invånare utgörs av fler automatons (självstyrda mekaniska maskiner) än människor. I sin jakt efter deras uppfinnarpappa Hans Voralberg stiftar Kate nära bekantskap med en av dem, Oscar, som blir hennes lokförare, konduktör (!) och allt-i-allo på järnvägen som verkar ha byggts med en enda destination i åtanke: det mytomspunna Syberia. Spåren efter Hans tar Kate i tur och ordning till den Amerzone-doftande universitetsstaden Barrockstadt, den övergivna kommunistiska gruvstaden (och raketuppskjutningsplatsen!) Komkolzgrad samt den sibiriska kurorten Aralbad, där hon till slut hittar Hans. Och när hennes mekaniska tåg rullat in i Sibirien tittar jag ut genom fönstret och upptäcker att även mitt dieselditto gjort det.

På perrongen i Novosibirsk, på jakt efter en macka under de knappa tio minuter tåget står stilla, tappar jag kortnyckeln till min kupé och vågar inte säga till konduktören om det heller. Febern stiger och min värld smälts ihop med Kates. Sitter jag också på ett uppvridbart tåg på väg mot youkis (en sorts blandning av en hund och en säl) och mammutar i Syberia?

När tåget äntligen når sin destination efter en veckas konstant slamrande och dieselsprutande är det inte Syberia vi rullar in i, utan Vladivostok, porten mellan Europa och Asien. Inte fy skam det heller, och tillfrisknad från förkylningen utforskar jag staden i en dag eller två innan nästa etapp av min odyssé väntar: båt (där äventyren fortsatte i form av kraftig sjögång och försupna ryska hyttkamrater som bombarderade mig med vodkaflaskor och lekte kast med liten boll med mitt bagage, men det är en annan historia) längs Nordkoreas kust till Sydkorea, varifrån ytterligare tre tåg och en snabbfärja till slut ska ta mig till Tokyo.

Kates äventyr skulle även det fortsätta i Syberia 2, då ettan avslutas ganska abrupt innan hon nått sitt slutliga mål. För ett par år sedan kom även en trea som tar vid där tvåan slutade. En kickstartad uppföljare som ironiskt nog lämnar fler frågetecken i ett löjligt öppet slut, men ändå lyckas göra avtryck med en del av sina miljöer (radioaktivt nöjesfält, någon?) trots hafsigt skriven dialog och uselt röstskådespeleri. (Sokal hann nätt och jämnt färdigställa en fjärde och sista del som släpptes tidigare i år, som jag ännu inte satt isdobbarna i.)

När jag fem år senare tänker tillbaka på mitt äventyr, mitt under ett brinnande krig, är jag glad över att jag hann få den upplevelsen innan det blev för sent. Jag hoppas att det inte låter för själviskt. För vem vet när det åter blir möjligt för turister att resa längs Transsibiriska järnvägen? Kanske återgår landet till något som liknar det parallella Sovjetunionen i Syberia, och det enda sättet att utforska Sibiriens innandömen är tillsammans med en pedantisk automaton på ett uppvridbart tåg…

Fast det låter ju inte helt fel det heller.