1994 var jag 13 år. Det där magiska gränslandet mellan att fortfarande vara barn och de skrämmande tonåren. Min sista sommar innan högstadiet präglades av tre saker: handduksviftande på den lokala bergstoppen i hopp om att få lift av Arthur Dent och Ford Prefect, fotbolls-VM och så spelet som tog turneringen ännu närmare hjärtat: Sensible Soccer.

Liksom alla andra 13-åringar den sommaren lekte vi Brolin, Dahlin och Kennet Andersson så fort någon gräsplätt blev ledig. Vi simulerade straffdramat mot Rumänien och gjorde piruetter och revolvermålgester. Men jag och Christian, han som introducerade mig för Liftarens Guide till Galaxen lite senare samma sommar, nöjde oss inte där. Så fort våra ben börjat värka och vi fått håll fortsatte vi matchen framför mitt SNES och Jon Hares Sensible Soccer – ett spel som bjöd på nästan lika höga känslosvall och glädjevrål som svenska landslagets guldgrävande i USA.

22 år senare promenerar jag genom lokalerna på Retro Gathering i Västerås och stoppas av samme Jon Hare, iklädd argentinsk matchtröja, som pekar på mig. Det är visserligen bara en poster, men den riktige Hare är faktiskt här, och hans föreläsning är en av anledningarna till att jag kommit hit (jag är även en stor beundrare av Cannon Fodder, men den historien tillhör ett annat – mindre magiskt – år). Postern gör reklam för Sociable Soccer, Hares själsliga uppföljare till Sensible Soccer som släpps nästa år, men redan i dag ska det hållas en tävling i betaversionen. Likt Uncle Sam uppmanar postern mig att anmäla mig.

En dryg timme senare, samtidigt som Datormagazins och High Scores legendariske chefredaktör Christer Rindeblad tagit över föredragsmikrofonen, står jag uppradad med sju andra tappra deltagare framför tre datorskärmar medan Jon Hare drar reglerna. Han ser ut att trivas. Kanske känner han att spelet han har på gång kan nå samma framgångar som Sensible Soccer, och till och med få ännu större genomslag eftersom dess enkelhet blir en frisk fläkt bland konkurrenter som kräver tjocka manualer och hundratals träningstimmar att bemästra. Han blåser i sin pipa och turneringen drar igång.

Sociable Soccer är fortfarande i ett ganska tidigt betastadie, vilket märks tydligt ur framför allt två aspekter. Dels finns det inga domare, vilket jag utnyttjar till min fördel med den ena fula tacklingen efter den andra som skulle fått Vinny Jones och Neil Ruddock att dregla. Men framför allt är det näst intill omöjligt att göra mål. Flera av matcherna i turningen går till omspel, och det är nästan bara jag som lyckas hitta ett fungerande system (tack Vinny). Jag vinner alla mina matcher utan att släppa in mål och går hela vägen till final.

I väntan på den sätter Jon Hare på mig ett VR-set och ber mig testa den virtuella versionen. Den känns förvånansvärt bra, i alla fall roligare än väntat. Den andra semifinalen går till ett nytt omspel och jag och Hare börjar prata riktig fotboll. Han håller på Norwich och funderar på hur han ska smita ut från mässan och se en fulstream av deras match mot Wolves senare under eftermiddagen – kanske blir det hotellrummet. ”Vi har alltid svårt mot dem, men jag känner på mig att vi vinner i kväll.” Själv pratar jag om mitt Arsenal, som Hare inte verkar ha mycket till övers för.

Till slut drar finalen igång och min taktik håller. Jag lyckas vinna med 4-1 och kröns Västerås-mästare med guldmedalj och ett signaret ex av Hares Mega Drive-klassiker Mega-Lo-Mania.

När Jon hänger medaljen runt min hals är jag tillbaka till 1994. Till USA efter bronsmatchen mot Bulgarien och till gräsplätten med kompisarna. Men framför allt till alla matcher mellan mitt Crisp Flavours och Christians Enchanted XI i Sensible Soccers Custom-liga.

Det bästa priset sparas dock till sist. Jag får gå en match mot Jon Hare. Kanske är det nerverna, eller kanske (snäppet mer troligt) att min motståndare råkar känna till betaversionens brister ännu bättre än jag själv – jag får storstryk med 4-0.

”Typiskt Arsenal att alltid vika ner sig när det gäller,” får jag fram innan vi tackar varandra för en god match och Jon smiter iväg till hotellrummet. Norwich vinner med 2-1 och Jon Hare får rätt.

Min känsla är att han ofta har det. (2016)