”Yokosuka? Du kan åka vart du vill i hela Kanto, och du vill till Yokosuka?”

Yuzo tittar mig allvarsamt i ögonen, letande efter tecken som vittnar om att jag kanske inte är så seriös som jag låter.

Men jag skojar inte.

”Jo, låt oss åka till Yokosuka” svarar jag.

Yuzo ser nästan besviken ut.

”Okej” säger han och rycker uppgivet på axlarna. ”Vi åker till Yokosuka.”

Året är 2005. Jag tillbringar sommaren som utbytesstudent på Senshu-universitetet i Tokyo och är inne på sista dagen av en enveckasvistelse hos familjen Hirano i Tokyos västra förorter. Yuzo, familjens 20-årige son, har precis gett mig ett generöst erbjudande. Han kör mig vart jag vill, så långt bensinen i familjens nyinköpta Volvo räcker för att ta oss fram och tillbaka på en dag.

Han tänker Nikko, varmvattenkällan med tillhörande guldtempel norr om Tokyo. Han tänker Ise, den gamla helgedomen och tillika skådeplats för en av japansk litteraturs äldsta klassiker. Och självfallet tänker han Fuji-san, ett idealiskt utflyktsmål så här på sensommaren.

Men hur mycket jag än trånar efter ett själsrenande bad, brinner för japansk finkultur och längtar efter min pilgrimstur till Japans heliga berg, finns för mig någonting ännu friskare, rikare och heligare än så.

Jag väljer Yokosuka, för jag vill träffa Ryo Hazuki. Eller i alla fall gå i hans fotspår. Få mig en verklig glimt av Yu Suzukis mästerepos vi känner som Shenmue.

Yuzo har aldrig hört talas om Shenmue, vilket till viss del förklarar hans förvåning. Jag berättar för honom, och han nickar och ler som vilken artig japan som helst. Men till slut, då vi färdats i ett par timmar och klivit ur bilen vid Amihamas för dagen stillsamma hamn, tror jag att han förstår.

Han lämnar mig ensam då jag kliver in genom grinden, sätter mig i en övergiven gaffeltruck och kör in i Warehouse 18.

Daniel Åsenlund

•