Mega Man var lite av Segas föregångare. Det vill säga det tuffa alternativet till Mario, ett par år innan Mega Drive.

Jag minns hur min kompis Puppes storebrorsa köpt spelet (bara det faktumet gjorde ett spel coolt – att ens kompisars storebrorsor köpte det) och Puppe pratade inte om någonting annat på säkert fem-sex fotbollsträningar. Vi var kompisar, men inte direkt polare så jag fick inte chansen att åka hem till honom och testa. Och att låna spelet kom inte på tal – det var ju hans ”farliga” storebrorsas. Dessutom spelade jag fortfarande Super Mario Bros 2 och älskade varje sekund.

Men till slut satt jag i mitt rum med Mega Man framför tv-rutan. I vardagsrummet skojade Harald Treutiger med deltagarna i 24 karat. På något sätt har det blivit mitt starkaste minne av spelet. Firemans bana, jag ropar in mamma för att visa att jag nått bossen. Och hur cool musiken är. Pappa kommer också in och håller med om att musiken är cool, men är snart tillbaka i tv-soffan där Treutigers reportageteam frågat en massa ungdomar om de gillar sparris och deltagarna ska gissa hur de svarat.

Mamma springer tillbaka in i vardagsrummet och jag sitter ensam kvar med Fireman, cool technomusik och tankar om sparris.