Jag brukar ofta se Micke som min Frank, som i Kent-låten på bandets debutalbum. Någon som gjorde mig lite större, lite modigare.

Det skilde ungefär en gata mellan våra hus, och ofta såg man Micke susa förbi fönstret på sin BMX (några år senare moped, som den förste i grannskapet som hade en). Ibland på väg mot fotbollsplanen, ibland ut i parken för diverse rackartyg. Men oftast på väg rakt mot mitt hus, innan han sladdade till vid uppfarten och knackade frenetiskt på rutan mot mitt rum, redo för ännu en spelsession.

Det blev en hel del sådana. Från Mega Man 2-påfyllningar av ”Megavatten” till säkerhets-id-kortjakt i Jurassic Park. Från evigt grindande i Secret of Mana till utomjordingsutrotning på havsbotten i Terror from the Deep.

Och så då Shadowrun.

Det började då jag läste recensionen i Super Power som 13-åring våren 1994, och tänkte att det här är spelet jag väntat på så länge, så länge. Spelet som skulle betyda någonting. Som skulle föra mig tillbaka till magin jag så ofta upplevt fram till några år tidigare. Eller till en ny, lite vuxnare magi, som nu var så svår att hitta.

Jag samlade ihop alla mina sparpengar och ringde Micke. En kvart senare satt vi på en buss på väg mot spelbutiken i Skärholmen Centrum. Det fick vi egentligen inte göra. Inte själva. Visst, vi var 13 nu men våra föräldrar tyckte att vi fortfarande var barn. Själv kände jag mig fortfarande som ett. Men inte Micke. Han hade till och med flickvän. Men då han var med mig märktes det inte att han utanför spelrummet var någon annan. Umgicks i helt andra kretsar. När det var vi var det vi och spelen, som det alltid hade varit. Och Shadowrun skulle bli vår hittills största upplevelse.  Men den började knackigt.

”Nej! Är det ett sånt här spel?” utbrast Micke då Jake Armitage flytt ut i en smal korridor efter att ha skrämt vettet ur de två vitrockade rättsläkarna. Men Micke hade fel, vilket visade sig så fort Jake lämnat bårhuset och klivit ut på Seattles rostsmutsiga bakgator i en Blade Runner-doftande framtid. Det var inte ett ”sånt här spel”. Det var alldeles för unikt för det.

• 

• 

Shadowrun är äventyr, action, rollspel och peka-och-klicka. Allt i samma paket, på ett sätt som varken skådats tidigare eller upprepats. Man styr runt muspekaren och plockar upp objekt, som man sedan använder på andra ställen likt ett äventyrsspel (man pratar även med folk och får nyckelord man sedan frågar vidare om). Samtidigt agerar pekaren hårkors då man riktar sin pistol (eller något annat av de många vapen man kan köpa på sig under äventyrets gång) mot fienderna på skärmen i strider i realtid. Rollspelselementet består av karmapoäng man får då man dödar fiender och kan använda för att uppgradera sin styrka, datorkunskap (en stor del av spelet utgörs av ett cyberspaceelement som liknar det i Beneath a Steel Sky) eller karisma.

Just karisman är viktig för en annan av spelets för sin tid unika aspekter: att hyra hantlangare – Shadowrunners – som följer med en vart man än går, offrar sitt skinn (ibland bokstavligt talat) för en i strider mot Seattles undre värld. Och drakar. Just det, jag har inte hunnit komma till Shadowruns kanske mest unika aspekt ännu. Sättet det blandar cyberpunk med fantasy, där hackers i tuppkam går sida vid sida med orcer, trollkarlar och förföriska rävar.

Men tillbaka till sensommaren 1994 och en sista anekdot. Den utspelade sig på bilskroten, där Jake samlade erfarenhetspoäng för att ta sig an The King och sedermera fly från sitt temporära fångenskap. Men egentligen utspelade den sig i min soffa och på skrivbordet tätt intill där Micke slog ett nummer på telefonen.

”Hon vill prata med dig” sade han tio minuter senare. Jag visste vem han menade, man hade varken pratat med eller träffat henne tidigare. Jag rodnade, för jag tyckte det var otäckt att prata med tjejer. Trots att jag fyllt 13. Men här hade jag inget val. Jag tog nervöst luren samtidigt som Micke tog över grindandet på bilskroten.

Fem minuter senare gav jag tillbaka luren till Micke med ett leende på läpparna. Det var nog det längsta jag någonsin pratat med en tjej, på det sättet (alltså inte om läxor med någon klasskamrat). Jag kände mig starkare, som att jag brutit mig ut från ett rum utan dörrar, fönster eller takluckor. Ett par minuter senare besegrade jag och Micke tillsammans The King och Jake bröt sig ut från bilskroten. Spel blev verklighet och verklighet blev spel.

”Vad sa hon?” frågade Micke med ett leende. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Kanske kom jag inte ens ihåg då vad hon faktiskt sa. Men det där leendet bestod. Hela vägen till Drake Volcano och de fyra våningarna i den efterföljande skyskrapan, ett av spelhistoriens till dess dags dato mest episka slutkapitel.

• 

• 

Jag har ofta velat spela om Shadowrun. Ibland kommit så pass långt som att ha stoppat in kassetten i min SNES, sett förtexterna rulla och spelat Jake igenom bårhusscenen. Men så fort han kommit ut på gatan, med den skällande hunden i den lilla parken med fontänen, har det tagit stopp. Kanske på grund av en sorts rädsla för att förstöra ett fantastiskt minne. Eller en fruktan att spelet i sig inte skulle hålla efter alla dessa år.

Men förra månaden var det äntligen dags. Jag skulle ta mig hela vägen tillbaka till Drake Volcano. Det fick gå som det gick. Och Micke har jag inte sett på kanske fem år, trots att vi fortfarande håller sporadisk kontakt. Men som för att kompensera avsaknaden av spelpartner (jag brukar aldrig känna ett sådant behov i andra spel) hyrde jag under spelandets gång flera Shadowrunners, med Kitsune i spetsen. Hon är rocksångerska, dansös, räv och schaman i ett.

Och hon trollade in mig i spelet på samma sätt som det en gång trollade in mig i verkligheten.

Minnets storhet bestod. Spelets likaså.

Daniel Åsenlund, 2014