Melt Wizard: Om att våga vara barn så länge som möjligt

I wish I was big.

— Josh Baskin.

Det är verkligen inget att skryta om, men Big (1988) är en av mina absoluta favoritfilmer. Jag har sett den hur många gånger som helst, och varje gång gråter jag.

Kanske är det tanken på att om alla vuxna vore som barn skulle världen vara så mycket snällare, så mycket oskyldigare. Nej, det finns dumma barn också. Som växer upp och blir snälla.

Kanske är det faktumet att Elizabeth Perkins rollfigur Susan faller pladask för Tom Hanks Josh Baskin, en 12-åring i en 30-årings kropp. Jag tänker tillbaka på mig själv, hur jag säkert var mer älskvärd av det motsatta könet när jag var yngre. Och hur mycket mer jag själv kunde älska.

Eller kanske är det helt enkelt magin i den där Zoltar-maskinen, som med urdragen kontakt uppfyller vilken önskan som helst. Men kanske bara om man inte vet att kontakten är urdragen. Tänk om världen är full av sådan magi, i väntan på att bli upptäckt och använd.

Magi använder även Josh då han spelar ett grafiskt textkommando-äventyrsspel på sin PC för att smälta en ond trollkarl. Om ni sett filmen vet ni såklart vad jag talar om (ni har väl också alltid velat testa det spelet?). Josh lyckas aldrig besegra trollkarlen som barn, men då han spelar om spelet med sin trettioåringskropp (och nyvunna erfarenheter) lyckas han. Han lyckas även förlora sin bäste vän.

En japansk ex-flickvän jobbade en gång i videobutik, och hon berättade för mig att minst två gånger i månaden, ibland oftare, kom en man in och hyrde samma film. Han var i 40-årsåldern, verkade lite blyg men var alltid oerhört artig. Filmen han gång på gång hyrde var Big. ”Varför inte köpa den på DVD?” frågade mitt ex honom en kväll (för övrigt samma kväll som ett gäng yakuza-medlemmar kom in och hotade henne med kniv, men det är en annan historia). Mannen log och svarade att det lät som en bra idé. Han kom aldrig tillbaka.

Jag tänker ofta på den här mannen. Vem var han, vad jobbade han med och hade han familj? Jag tänker mig att han bor själv, har ett kontorsjobb med relativt hög självständighet, men där han ändå sitter helt fast i den japanska skrivbordsbyråkratin. Han vill bryta sig loss, göra något rebelliskt, men vågar inte. Ändå trivs han där, ensam i sin trånga lya. Och varje fredag efter jobbet köper han hem middag, tar fram en öl (eller varför inte en läsk) ur kylen och sätter på Big.

Ibland önskar jag att alla i världen vore som han. Jag önskar att jag vore som han. Men alla måste vi någon gång smälta trollkarlen och gå vidare.

Daniel Åsenlund, 2012

Och här kan man faktiskt spela trollkarlsspelet (som var specialprogrammerat för filmen):

http://www.bomtoons.com/biggame.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s