Infogrames och jag – en avgrundsdjup berättelse om kärlek och hopp

Handrörelsen Robban gör då vi precis gått ifrån matbordet i mitt hus, där våra föräldrar fortfarande sitter och äter, påminner om Belloqs i Jakten på den försvunna skatten då Indy precis överlevt den rullande stenen och nu flyr undan en ilsken infödingsstam. Vad han menar är om vi ska gå in i mitt rum (där Super Nintendot står) eller till kontoret (där PC:n står). Jag nickar mot det sistnämnda.

Ovanpå en hög High Score-tidningar hittar Robban ett inbundet manuskript och skrattar. Det står ”Huset i Death Valley” på det och är cirka 40 sidor tjockt. ”Vad är det här för nåt?”. Jag förklarar så gott det går medan min 486:a med 4 megabyte RAM startar upp i Windows 3.11 men vet att jag aldrig kan få honom att förstå innan jag visat honom spelen.

”Bruno Bonnell Presents” dyker upp på skärmen och jag ler lika brett som alltid till de bokstäverna. Han är min stora idol. Han är vem jag vill vara, vem jag vill fly in i. Han har egentligen ingenting med skapandet av Infogrames spel att göra, men det vet jag inte då.

Det är första dagen på jullovet. Året är 1995. Då bussen stannar vid min hållplats önskar vi fem i klassen som bor i det området god jul till varandra och går mot våra respektive hus. De låter så snälla nu. Är det för att vi är så långt från skolgårdens grindar eller för att det snart är jul? Jag blir till och med bjuden på en Command & Conquer-spelkväll via internt nätverk. Man kan tydligen spela mot varandra på olika datorer och det låter hur häftigt som helst. Får mig faktiskt att glömma bort allt det taskiga som sagts. Alla blåmärken som tatuerats på mina armar. För Command & Conquer är bra och snart är det jul.

Men det kommer inget samtal och i stället står jag, ett par dagar innan julafton, ensam i min favoritaffär Tradition i Sergelgallerian. Jag gillar den för att den har så bra datorspel. Köpte både Lucasarts Collection och Police Quest Collection här, och nu får jag syn på ännu en samling som får mig att dregla. Alone in the Dark. Har spelat tvåan på diskett våren innan, men här framför mig finns de alla tre. På CD-rom, dessutom. Jag tvekar inte en sekund innan jag köper en bättre julklapp än en batalj mellan hundra jävla GDI-datorer mot lika många förbannade NOD-ditton någonsin kunnat bli.

För jag behöver bara en vän, och han heter Bruno Bonnell.

Men sista helgen innan vårterminen startar kommer Robban och hans föräldrar över. Vi var bästa kompisar som barn och det var han som introducerade mig för tv-spel. Bubble Bobble och Paperboy i hans källare fick mig att gråta då jag fick en NES i julklapp 1988 och inte en C64 som jag önskat mig. Men Nintendo skulle förändra mitt liv och även Robban verkade övertygad om konsolens storhet. Ett år senare skrek vi ”Åh, Ä, Ö!” till Super Mario Bros 2 och ytterligare en jul efter det dansade vi ”Blades of Steel-dansen” inför vad som då var ett helt galet releaseschema som dessutom innehöll Mega Man 2 och Duck Tales. Men det var då. Nu, i januari 1996, har vi glidit ifrån varandra även om Robban inte tillhör de taskiga. Men vi har inte lika mycket att prata om längre så Edward Carnbys 38′ Special får sköta snacket. Och ett tag känns det som att Alone in the Dark 3 för oss närmare igen.

Det är sista dagen på jullovet och ångesten tränger sig på som aldrig förr. I England krigar Oasis och Blur om vilket som är världens bästa popband (medan den svenska kvällspressen försöker vara finurlig och utropar Jarvis Cocker som vinnare i slaget Gallaghers-Albarn) och i smyg lyssnar jag på Country House och Wonderwall på radion. Men det säger jag inte högt, för i klassen jag går är det Metallica som gäller. I alla fall i den lilla vänkrets jag verkar ha hittat, och den vill jag inte förlora. Blåmärkena är redan på tok för många för det.

Den norske polarforskaren Hamsun som i sin feberyra sjunger ”Jag har aldrig älskat nägon”

Ett par månader tidigare får jag efter att ha praoat en vecka på en radioaffär i Midsommarkransen välja valfri CD-skiva i lön. Och trots att jag inte för en sekund under veckans gång släppt blicken från What’s the Story (Morning Glory) väljer jag Metallicas Load. Som blir min allra första CD. Det känns lite som att förlora oskulden i ett fylleligg någon slagit vad om och organiserat. Men det där med att förlora oskulden vet jag 1995 såklart ingenting om.

Det är första dagen på jullovet. Året är 1996. Och det börjar med ett mejl. Det är skickat från en klasskompis pappas konto, för än finns inte Hotmail (det var ingen som hade det i alla fall) och man använde sina föräldrars företagsadresser. Eller så hade man som jag en Algonet-adress eller liknande som kom med hemabonnemanget. ”Tjena Gåsen. Sitter du inne och kollar text-tv och matar din skit-katt Misse nu? Hoppas han dör” står det i alla fall. Jag har fortfarande kvar det, utskrivet.

Ett par dagar senare står jag återigen framför favorithyllan på Tradition. Framför mig Infogrames Prisoner of Ice. Jag har läst om det både i High Score och PC Hemma och vet redan nu att det kommer att vara världens bästa spel. I alla fall i min värld. För många var lördagskvällarna då jag låg hemma och läste Poe och Lovecraft medan mina föräldrar undrade varför jag inte umgicks med mina kompisar, som partade loss på festerna jag inte var bjuden till.

Men här står han återigen och hälsar mig välkommen. Bruno Bonnell. Jag tar emot inbjudan med öppna armar och klarar spelet tre gånger under jullovet. Det är världens bästa spel. Jag kan inte lämna det och flera av replikerna fastnar som mantran i mitt huvud och sitter kvar än i dag.

1994 och 1997 var två av de bästa åren i mitt liv. De två åren däremellan sänkte mig till djupare bottnar än jag under min lyckliga barndom någonsin kunnat föreställa mig. Men någonstans där nere träffade jag Cthulhu som sade att även för mig kommer allt att ordna sig. Bara jag bidar min tid.

Han hade rätt, och det tack vare Bruno Bonnell och Infogrames.

Daniel Åsenlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s