Alla kvarter har sitt mikrokosmos av karaktärer. Här finns bråkstaken, sportfånen, busungen, nörden, besserwissern … Då man är 8 år gammal känner man definitivt till alla i eller runt sin egen ålder som bor i närheten. Kanske var jag nörden (eller den blyge ensamvargsäventyraren) i mitt kvarter. Palle var besserwissern.

Två år är en ganska stor åldersskillnad då man är 8 och 10. Och det märktes. Palle och jag var knappast polare och vi umgicks sällan. Men vi bodde i samma länga och stötte ofta på varandra, ibland i parken där vi byggde stora spelkulebanor dit folk kom för att sätta sina järndankar på spel. Palle hade en riktig bjässe som han fått av sin mamma som jobbade ”på kullager” (jag insåg först flera år senare att ett kullager inte nödvändigtvis innebar en fabrik som tillverkade spelkulor …). Den hade ett stort uppslaget hål på ena sidan. Men det fick jag aldrig se. I alla fall inte innan jag hunnit ge honom min 300 kulor stora stenkulesamling. ”Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka!”

Kanske kände han någon sorts skuldkänslor för att ha lurat av mig min hårt ihopjobbade samling, för ett par veckor senare erbjöd han sig att låna ut Castlevania.

Men bara om jag kunde uttala det rätt.

”Kastelvaania”, fick jag nervöst ur mig.

Palle skrattade hånfullt.

”Nej, så säger man inte. Kästelvejjjnia heter det.”

Detta sa han på mycket stark smålandsdialekt. Hans mamma kom därifrån men han hade precis som jag vuxit upp i Huddinge söder om Stockholm.

”Kästel..vejnia?” Jag gjorde så gott jag kunde för att härma Palles röst.

”Nej, Kästelvejjjnia!”

”Kästell…”

Så där fortsatte det i säkert en kvart. Till slut tröttnade Palle och gav mig spelet i handen. Samt traumat att varje gång jag ser Castlevania hör jag det uttalas om och om igen på kraftig småländska av kvarterets besserwisser och skitstövel nummer ett.

Fotnot: Palle heter egentligen någonting annat.